Borde sova, ska upp klockan 7 imorgon och sedan orka med en 9 timmars arbetsdag. Puh. Hela min kropp och själ skriker emot det, och för att göra det lite värre så har jag en lika lång arbetsdag på söndag också. Det är otroligt hur tungt allt kan vara för tillfället. Allt jag säger blir bara fel, jag menar bara gott och allt jag säger kommer från mitt hjärta men det är så svårt att få i ord, allt blir bara en enda röra.
Jag anser mig själv som en väldigt hoppfull och optimistisk person som tror det bästa om alla. Man skulle tro att det är en bra egenskap, kanske för andra men verkligen inte för en själv. Man hoppas och hoppas. Vet inte hur många gånger jag blivit besviken på människor när man förväntar sig något, tror det är min största svaghet. Jag anser att människor är goda och att alla vill det bästa åt andra, jag faller alltid lika hårt när jag märker hur saken riktigt ligger till. Människor är egoistiska och tänker inte alls på andra så mycket som jag velat.

Har nu i flera dagar stirrat sönder min telefonen för att inte missa om någon vill något. Eller mest väntar man på något meddelande från någon person som kunde göra ens dag, men det meddelandet kommer nog aldrig komma, det förstår jag nu. Hoppet som jag alltid haft inom mig är så gott som borta.

Alla älskar vi depressiva, patetiska blogginlägg skrivna mitt i natten. Men på något sätt får man sina tankar lite lite mindre förrvirrade. Själv skrattar jag lite innombords när jag läser sånhär inlägg, tycker det är dumt att öppna sig så mycket på nätet för ingen bryr sig ändå. Men jag börjar förstå det lite bättre, skönt att skriva av sig och tänka en mening åt gången istället för att allt snurrar omkring i huvudet på en och samma gång.

Nu ska jag försöka sova, jag vet redan att det kommer misslyckas, allt för upprörd för att kunna få tag i sömnen. Men inte kan jag rädda världen mer idag och världen kommer inte rädda mig så lika bra att försöka.