Igår natt var det värsta jag nånsin varit med om. Den inre smärtan, jaa ni har ingen aning. Den pykiska smärtan är så stark att det känns att ta ont fysiskt. Känns som denna natt är påväg i samma riktning. Orkar. Inte. Mer.

Jaha då har man storgråtit mitt i Prisma på jobbtid. Men en av de snällaste och eftertänksammaste människor jag känner kom och pratade med mig, hon behövde nästan bara säga hej före första tåren rullade ner för min kind. Hon gav mig en tesked hopp igen eller iaf höjde hon min tro på mänskligheten. Kiitos.